Jag hade lovat mig själv att aldrig göra om det. Att aldrig ens tänka tanken igen. Jag gjorde det för det kändes rätt. Det känns fortfarande rätt, för rätt. Det är kanske därför det är så svårt att släppa tanken och gå runt som om ingenting har hänt. Det är kanske därför det gör så ont.
Jag vill bara kunna stänga av. Men jag kan inte göra det. Det går inte. Jag vill inte glömma heller utan vill bara vidare. Jag orkar inte vara ledsen längre, jag orkar inte bli besviken.
Jag kan säga förlåt och jag menar det verkligen. Ibland gör man saker som för stunden verkar bra men sådär i efterhand vet man att de är helt fel. Jag kommer alltid veta vad jag gjorde fel och kommer alltid önska jag hade det ogjort.
4 år sedan
1 kommentar:
Att säga förlåt och be om ursäkt är en stor styrka.
Att inse att man har gjort ett fel och kan stå för det är, mod.
Alla gör vi saker som vi ibland vill ha ogjort.
Men gjorde vi inte fel så skulle vi inte lära oss att bli bättre mäniskor.
Det är det livet går ut på.
Men det är också så att om man kan be om ursäkt och mena det. Så är det upp till personen som ska ta emot den som får göra valet.
Och man kan gräma sig hela livet, för att man gjort eller sagt, nått man inte menade. Men inte blir livet bättre för det. Snarare tvärt om.
Gjort är gjort och sagt är sagt. Det kan inte göras ogjort eller osagt. Utan det får alla leva med. Och det kan inte göras om. Utan det är valet som den gör, den man bett om förlåtelse. Som den kan ta ansvar för och ni får leva med resten av livet. Men jag som varit med en stund i livet tror ju att allt har en mening. Kan vara jätte svår och obefintlig att se just nu. men om en vecka eller en månad eller ett år, då kan det plötsligt gå upp.
Jag vet inte vad detta gäller eller vad det rör sig om och det känns skönt för då är jag inte partisk. Jag hoppasa bara att ni löser detta på bästa sättet för er.
Men vad ni en gör gå inte runt och gräm er livet är för kort för det.// MammaBritt
Skicka en kommentar